Litterär punk av finaste sort


Subaltern - Amerika
H:Ströms Text och Kultur


H:ström är tillbaka med ett andra nummer av Subaltern – en bokserie för subversiv litteratur och kultur. Ribban sattes högt med första boken; Apokalyps. Ingen som hade vett att uppskatta den lär bli besviken på uppföljaren som har temat Amerika.

Etablerade och oetablerade skribenter levererar ett myller av spridda tankar, idéer och åsikter om det stora landet i väster. Subaltern är en mutation, ett monster, där prosa och poesi blandas med journalistiska och akademiska texter. Subaltern vill greppa över allt. Utan censur. Utan förbehåll. Och lyckas med det.

Subaltern Amerika inleds med en färgstark och charmig reseskildring signerad författaren med det fantasieggande namnet Zac O’Yeah. Det är med ett mustigt men väl avvägt språk som O’Yeah ger oss sina starka minnesbilder från en slummig amerikaresa. Zac O'Yeah är en begåvad skribent som jag gärna läser mer av.

Ett annat fantasieggande författarnamn är Barbro Phlåås, som tar oss med till något slags parallellt universum, där Babsolina Tugge från tidningen Excessen skriver en text om statsminister Göran–Päron Pärs–zon. Alla som driver gäck med etablissemanget i allmänhet och Linda Skugge i synnerhet, är mina vänner. Det är stundtals roligt, men en gräns passeras någonstans där det mest blir plumpt. Synd att författaren inte kunde hålla sig från de råaste påhoppen.

Ingen litteratur som behandlar Amerika kan väl vara utan konspirationsteorierna om CIA. Så heller inte Subaltern. Bill Nilsson skriver om CIA:s drogexperiment, och Jonas Eliason granskar den litterära genren ”CIA och dess tankekontrollerade sexslavar”. Fascinerande ämnen behandlade på ett roligt och kunnigt sätt.

Per Faxneld skriver initierat om den moderna satanismens framväxt, men begår misstaget att tala om äkta och oäkta satanism utan att definiera vad han menar med begreppet satanism. En miss som sticker i ögonen på den här gamla religionshistorikern. Detta åsidosatt är det en läsvärd och välkomponerad text om ett ämne som fått ny aktualitet tack vare en viss forskare i Uppsala.

Den på underjordscenen ständigt närvarande Einar Heckscher skriver aningen osammanhängande och spretigt, men underhållande, om det amerikanska systemet kontra det svenska. Arthur Isfelt skriver om den hyperintressanta författaren Cormac McCarthy, och Ann Tomic behandlar teorier om Method Acting med filmen Monster som utgångspunkt. Subaltern är också späckad med trevliga illustrationer. Mest fastnar jag för Christer Blomquist, som får mig att komma i tankar om Ralph Steadman. Och det är inte illa det.

Subaltern Amerika innehåller också några textavsnitt av överakademisk karaktär. Några av texterna hade mått bra av att synas lite mer kritiskt av redaktören. Det är i och för sig inte så illa, som det kan vara ibland, att brist på substans försöks döljas av ett akademiskt språkbruk. Men det finns en anledning till varför avhandlingar sällan är storsäljare. Den mer tillbakalutade och säkra akademikern kan mycket väl balansera språket på ett bättre sätt för ökad läsvärdhet. Där faller ansvaret på redaktören, misstänker jag, som borde uppmana sina skribenter att förenkla sitt språk något för läsvärdhetens skull. Samma skugga faller egentligen över de flesta akademiska verk. Hur är det egentligen med universitetens tredje uppgift? I en bokserie som Subaltern finns all anledning att beakta den problematiken.

Summerat så är Subaltern litterär punk av finaste sort; en miljö där skarpa hjärnor och pennor kan breda ut sig och tänka och skriva fritt. Det är mer ovanligt än man skulle kunna tro. Det där med att tänka fritt. Om Subaltern fortsätter hålla denna höga standard kommer bokserien att bli ett högt aktat begrepp på den svenska litteraturscenen. Om den inte redan är det.